Efter den tragiska skolskjutningen i Örebro har den svenska regeringen aviserat planer på att förbjuda AR-15 för jakt. Detta trots att det framkommit att vapnet som användes vid dådet inte var av den typen. Gärningsmannen hade licens för fyra jaktvapen, varav inget var en AR-15.
Regeringens förslag väcker frågor om huruvida beslutet är baserat på fakta eller snarare drivs av en populistisk agenda. Att förbjuda en specifik vapentyp som inte ens var inblandad i den aktuella händelsen tyder på en bristande förståelse för vapenlagstiftning och vapenrelaterat våld.
Förbättra vården
Den misstänkte gärningsmannens vapenlicenser inkluderade halvautomatiska vapen från Browning och Ruger, samt hagelgevär från Mossberg och Winchester. Dessa vapen, precis som AR-15, är lagliga för jakt i Sverige och kräver vapenlicens. Det är Polismyndigheten som utfärdar vapenlicenser efter en noggrann prövning av sökandens lämplighet.
Kai Rämö.
Att förbjuda AR-15 skulle inte förhindra att en person med ont uppsåt får tillgång till vapen. Kriminella individer kommer alltid att hitta sätt att skaffa vapen illegalt, oavsett vilka lagar som stiftas.
I stället för att fokusera på specifika vapentyper bör regeringen prioritera att stärka polisens resurser för att bekämpa illegal vapenhandel och att förbättra den psykiatriska vården för att tidigt identifiera och hjälpa individer med riskbeteenden.
Strikta lagar
Det är viktigt att komma ihåg att Sverige redan har en strikt vapenlagstiftning. Att få vapenlicens är inte en enkel formalitet, och vapenägare är föremål för kontinuerlig uppföljning av Polismyndigheten.
Att ytterligare inskränka laglydiga medborgares rättigheter baserat på en enskild händelse och utan tydlig evidens är en farlig väg att gå.
Falsk trygghet
Regeringen bör i stället fokusera på att adressera de bakomliggande orsakerna till vapenrelaterat våld, såsom psykisk ohälsa, social utsatthet och kriminalitet.
Tidöregeringens förslag att förbjuda AR-15 för jakt är en symbolhandling som riskerar att ge en falsk känsla av trygghet utan att effektivt förhindra framtida tragedier. Regeringen är alltså mer intresserad av symbolpolitik än att lösa faktiska problem.
