Hur skapar man en myndighet som delar ut bidrag utan myndighetsutövning, utan kontroll och utan att någon är ansvarig för att säkerställa att skattebetalarnas pengar går till avsett ändamål? Man stiftar lagar, så det ser ut som om det finns ett robust styrande regelverk, men sen sätter man denna lagstiftning ur spel genom att bevilja undantag och specialregler via förordningar. Lagar stiftas av Riksdagen, men en förordning beslutas av regeringen utan att blanda in den lagstiftande församlingen. Regeringar av olika politisk färg har under decennier på detta sätt underminerat lagens intention. Låt oss beskriva upplägget:

Bidragsgivning till trossamfund styrs av en lag,  Lag (1999:932) om stöd till trossamfund. Lagen ska säkerställa att bidrag endast beviljas till organisationer där både organisationerna och deras företrädare uppfyller vissa grundläggande krav. Kontrollen som lagen skulle säkerställa har dock satts ur spel genom en Förordning (1999:974) om statsbidrag till trossamfund. Genom att ha en annan definition av vad ett trossamfund är i förordningen jämfört med lagen har en rad utvalda samfund kunnat få särbehandling och undantag från lagens krav. Dessutom gavs en generell amnesti när demokratikriterierna infördes i lagen, vilket innebar att alla redan godkända samfund undantogs från att prövas enligt de nya lagkraven. Myndigheten för stöd till trossamfund (SST) använder sig även av GDPR-regler som förevändning för att inte göra kontroller. 

Så här går det till i verkligheten:

1. Minimikrav: Lagen kräver att ett trossamfund, ska
   • vara registrerade hos Kammarkollegiet
   • ha stadgar och styrelse
   • förrätta gudstjänster
   • vara självförsörjande utan bidrag
   • inte agera i strid med samhällets värderingar (demokratikriteriet).
     

   Regeringar har dock kringgått lagens krav genom att i förordningen godkänna även så kallade samverkansorgan som bidragsmottagare. Ett samverkansorgan är en informell sammanslutning som kan kvalificera sig för bidrag utan att leva upp till ett enda av lagens kriterier. Detta innebär att trossamfund som inte uppfyller minimikraven kan segla under radarn genom att tillhöra ett godkänt samverkansorgan.

2. Godkännande: För att ett trossamfund ska kvalificera sig som bidragsmottagare kräver lagen att regeringen har godkänt trossamfundet. De flesta trossamfunden godkändes redan på 1980- eller 1990-talet, och godkännandena har sedan varit giltiga tills vidare. De personer som på den tiden företrädde samfundet kanske inte ens lever längre. Regeringens förordning, som listar godkända samfund, föreskriver ingen periodisk omprövning av godkännandet. Det har resulterat i att inget samfund någonsin har omprövats på över 40 år. Godkännandet säger därför ingenting om samfundet idag, vare sig vilken verksamhet som bedrivs eller hur organisationen eller dess företrädare förhåller sig till samhällets värderingar. Godkännandet tjänar trots det som en statens kvalitetsstämpel. Bland annat använder trossamfunden regeringens ibland 40 år gamla godkännanden för att signalera trovärdighet när de samlar in pengar.
3. Demokratikriteriet: 1999 lagstiftade riksdagen ett demokratikriterium som trossamfund måste leva upp till för att kvalificera sig för bidrag. Syftet var att bidrag inte skulle ges till samfund som bedriver omstörtande verksamhet eller motarbetar samhällets grundläggande värderingar. Regeringen beslutade dock vid implementeringen av lagen att undanta alla redan godkända samfund. Det innebär att 19 av 24 idag godkända samfund på regeringens eget initiativ inte behöver leva upp till demokratikriterierna. De har fått en livslång amnesti!
4. Jäv vid bidragsbeslut: Lagen föreskriver att regeringen, eller den myndighet som regeringen utser ska fördela statsbidrag till trossamfund. Regeringen kringgår lagen genom att i förordningen skriva att bidragsbeslut istället ska fattas av ett råd – “Rådet för beslut om statsbidrag till trossamfund”. I detta råd är det endast ledamöter från trossamfunden själva som har beslutanderätt. Regeringen påbjuder på detta sätt jäv.
5. Systematiskt fusk: Hur stora bidrag ett trossamfund beviljas baseras på statistik över hur många ”betjänade” församlingsbesökare trossamfundet rapporterar. Statistiken har utsatts för mycket kritik och larm om fusk, eftersom inrapporterade siffror i många fall har framstått som uppblåsta och osannolika. SST har med hänvisning till GDPR och Personuppgiftslagen beslutat att inte kontrollera trossamfundens statistik. Det är en mycket märklig tolkning av Personuppgiftslagen, som ger myndigheter stort mandat att utöva kontroll. SST har alltså valt  att inte ta del av statistikens sammansättning på individnivå, utan nöjer sig med en sammanställning av totaler. Det omöjliggör för SST att granska att fusk i form av dubbletter eller påhittade personer inte förekommer. SST ser alltså mellan fingrarna med uppblåsta siffror som sannolikt innebär fusk med skattepengar.
6. Samfunden kontrollerar sig själva: Efter att ett samfund en gång för alla har godkänts av regeringen görs inga ytterligare myndighetskontroller. SST har uppgett till MEDs granskningsgrupp att det inte ligger i deras uppdrag att kontrollera hur trossamfunden använder bidragspengarna eller lever upp till demokratikriterierna. All kontroll på verksamhetsnivå har delegerats till samfunden själva, med resultatet att varken kända eller misstänkta oegentligheter utreds av myndigheten.

Vad har då konsekvenserna blivit av att lagens kontrollmekanismer kringgåtts av regering efter regering? Jo, att vi inte har en aning om vad det är för verksamheter vi gemensamt stöttar och ger legitimitet och inflytande med skattebetalarnas pengar. 

En kvalitetsstämpel som helt saknar substans
Vi har idag 24 trossamfund som tack vare regeringens godkännande åtnjuter en kvalitetsstämpel som öppnar dörrar till bidrag, anvisningar av kommunal mark, privata donationer och politiskt inflytande. Det är en kvalitetsstämpel som helt saknar substans. MEDs granskningsgrupp har i sina gräv upptäckt att andra myndigheter helt avstått från att själva göra föreskrivna kontroller, med hänvisning till att ett trossamfund redan är godkänt för bidrag från SST. Därmed antar andra myndigheter att SST kontrollerar att trossamfundet lever upp till demokratikriteriet. Sådan slapphet och godtrogenhet har exempelvis förekommit vid markanvisningar till moskébyggen.

Trossamfundens företrädare får i Sverige ofta rollen som offentliga företrädare för hela grupper av troende, trots att många av dessa troende inte är medlemmar i något samfund. Med detta följer privilegier som att företrädarna bjuds in till samråd med ministrar, är remissinstanser vid lagstiftning eller bjuds in vid högtidliga offentliga tillställningar. 

Principen om likabehandling åsidosätts
Trossamfund som försökt bli godkända efter den generella amnestin 1999 har behandlats på ett helt annat sätt, och i vissa fall hamnat i tvist med regeringen. Efter ett kritiskt yttrande av SST bedrev regeringen i 12 år en rättsprocess mot trossamfundet Jehovas vittnen, för att neka dem rätt till statsbidrag. En rättsprocess som regeringen förlorade i alla instanser och som slutligen 2022 kostade skattebetalarna 8,5 miljoner i skadestånd. Yttrandet från SST är intressant läsning. De krav som SST ställde på Jehovas vittnen hade knappt något enda av de redan godkända muslimska samfunden levt upp till. Principen om likabehandling av trossamfund har helt klart åsidosatts. Denna princip är central i de krav som förvaltningslagen ställer på myndighetsutövning.

Olika regeringar har helt suddat ut den viktiga förvaltningsrättsliga gränsen mellan myndighet och bidragsmottagare. Det har resulterat i att SST saknar mandat att fatta beslut och utföra kontroller inom sitt eget verksamhetsområde. Det innebär i förlängningen att myndigheten saknar ansvar och mandat för sitt eget ansvarsområde. På så sätt har själva begreppet myndighetsutövning devalverats till oigenkännlighet och medborgarnas rätt till ansvarsutkrävande allvarligt åsidosatts.  

Var ligger ansvaret? 
Som alltid när någon sätts att kontrollera sig själv blir resultatet fusk, jäv, vårdslöshet med skattebetalarnas pengar och bidrag till både olämpliga verksamheter och olämpliga personer. Oegentligheter kan fortsätta år efter år utan vare sig granskning eller konsekvenser.

Hur har ett så här dysfunktionellt system kunnat fortgå i decennier, trots återkommande larm om både fusk och olämpliga bidragsmottagare? Ansvaret ligger hos de regeringar som styrt Sverige under 2000-talet. De har antingen aktivt genom förordningar, eller passivt genom underlåtenhet att agera mot ett dysfunktionellt system, låtit jäv, vårdslöshet och finansiering av antidemokratiska verksamheter fortgå mandatperiod efter mandatperiod.

Ansvaret ligger hos regeringarna Persson, Reinfeldt, Löfven, Andersson och Kristersson.