Med tanke på den konkurrens som finns inom akademin, om till exempel finansiering, anslag och representation, riskerar myndigheten att få trovärdighetsproblem, inte endast i sin etikprövning utan även rörande sina lojaliteter och nätverk inom akademi och samhälle.

Den upprördhet som – med rätta – följde Macchiarini-skandalen borde inte ha lett till krav på snabb lagstiftning, utan till hård och skoningslös kritik inom och utom akademin mot de ansvariga som närmast starstruck av Macchiarini kastat all vett och sans överbord.

En separat myndighet med uppdrag att granska etiken i forskning kommer inte bara att granska etik i forskning utan arbeta med att expandera sitt område, utarbeta en massa byråkrati, etablera sig själva som experter på just detta, och så vidare.

Men myndigheten är ändå en reaktion på skandaler, designad för att visa handlingskraft och ge somliga ryggen fri, snarare än att lösa något problem, samt att priset kommer att bli en massa kostnader och byråkrati. Det kommer att sinka forskningen och göra forskare benägna att forska på sådant som inte nedkallar oerhörda mängder smärta och pappersexercis.

Etikprövningsmyndigheten bör läggas ner. Nämnden för prövning av oredlighet inom forskningen kan även uttryckligen ges i uppdrag att utföra etikprövningar. Vetenskapsrådets uppdrag som rådgivande och vägledande kan stärkas, liksom universitetens och högskolornas uppdrag att utifrån ett etiskt perspektiv ”värna människan i forskningen”.

All forskning och alla kliniska prövningar som planeras i Sverige och som innebär ett fysiskt ingrepp, på en levande eller avliden person; sker med en metod som syftar till att påverka en människa fysiskt eller psykiskt eller som innebär en uppenbar risk att skada forskningspersonen fysiskt eller psykiskt; utförs på biologiskt material från levande eller avliden människa och kan härledas till den människan; eller innefattar behandling av känsliga personuppgifter eller av personuppgifter om brottsliga gärningar måste granskas ur ett forskningsetiskt perspektiv av Etikprövningsmyndigheten innan de får påbörjas.

Myndigheten startade sin verksamhet 2019 och är organiserad i 21 avdelningar, varav 15 inriktas mot medicinsk forskning. Den etiska prövningen utförs och beslutas av sexton ledamöter på avdelningsnivå, där ordförande, som skall ha varit domare i svensk domstol, utses av regeringen och resterande ledamöter utses av myndigheten; tio med vetenskaplig kompetens och fem för att företräda allmänhetens intressen.

Ärenden som beslutats av Etikprövningsmyndigheten kan överklagas till Överklagandenämnden för etikprövning som tillika har tillsynsuppdraget över myndigheten. Om nämnden finner att det finns skälig misstanke om brott mot etikprövningslagen är nämnden skyldig att göra en åtalsanmälan. Efter en sådan anmälan är det åklagaren som ska bedöma frågor som om det misstänkta brottet är ringa eller grovt, vem eller vilka som är ansvariga samt om gärningen begåtts med uppsåt eller av oaktsamhet.

Nämnden för prövning av oredlighet i forskning (NPOF), inrättades 2020 och har som uppgift, efter anmälan till nämnden, att pröva om oredlighet i forskning ägt rum; där definitionen av oredlighet i forskning är “fabricering, förfalskning eller plagiering som begås med uppsåt eller av grov oaktsamhet vid planering, genomförande eller rapportering av forskning”. Beslut av NPOF kan överklagas till Förvaltningsrätten.

En ytterligare aktör inom det forskningsetiska området är Vetenskapsrådet (VR). Deras Expertgrupp för etik har som uppgift att bidra med kunskap och rådgivning om etiska frågeställningar inom Vetenskapsrådets uppdragsområden. Ordförande bör vara professor i etik; denne och övriga ledamöter utses av Vetenskapsrådet.

Vetenskapsrådet utgångspunkt är att etik inom forskning handlar om överväganden för att hitta en rimlig balans mellan olika legitima intressen, såsom kunskapsintresset, värnande om integritet och skydd mot skada och risk. De etiska principer som nu ligger till grund för vad som betraktas som god forskningssed torde i dagsläget vara vägledande för hela akademin.

Den så kallade Macchiarini-skandalen på Karolinska Institutet, där Paolo Macchiarini experimenterade på tre allvarligt sjuka patienter genom att operera in syntetiska luftstrupar preparerade med patientens stamceller och de alla dog, kan antas ha varit starkt bidragande till att nya lagar stiftades och Etikprövningsmyndigheten inrättades.